Edinburgh Vaults, förklarat

Jag växte upp på Blackfriars Street, två gränder uppför från dörrarna på Niddry Street, och jag tillbringade tre studentår med att tappa öl på en bar på Cowgate som var byggd in i en av valvbågarna under South Bridge. Jag moppade ett golv som var någons källare 1799. Så låt mig säga det som listningarna aldrig riktigt säger: det finns ingen dörr.

Inget besökscenter, ingen biljettlucka, ingen tavla med öppettider. Kamrarna är privata, obelysta och låsta, bakom dörrar i trapphus och pubkällare, och de öppnas när en guide låser upp dem för en förbokad grupp. Så frågan är aldrig vilken biljett du ska köpa. Det är vilken källare du vill stå i, och hur mycket teater du vill ha ovanpå historien.

Varför det finns rum inuti en bro

Arbetet på South Bridge började i augusti 1785 och bron öppnade 1788: 19 stenvalvbågar som bar en väg drygt tusen fot tvärs över dalen, 31 fot över marken som högst. Bara valvbågen över Cowgate syns nu. Hyreshus byggdes längs de andra 18 nästan genast, vilket är varför de flesta går över bron och tror att det är en vanlig väg med butiker på.

Utrymmena inuti och under valvbågarna, ungefär 120 stycken, blev lager och verkstäder åt krogarna, skomakarna, knivsmederna, smältverken och modisterna ovanför. De varierar från cirka 2 kvadratmeter, vilket är ett skåp, till cirka 40, vilket är ett rum där man skulle kunna hålla en likvaka.

Varför ingen stannade

Pengarna tog slut innan vattentätningen kom på plats, så kamrarna läckte från den dag vägen öppnade. Övergivandet började redan 1795, och på 1820-talet var yrkesfolket borta, bortdrivna av fukten och den dåliga luften. Gamla stans fattigaste flyttade in efter dem, bland andra irländska och högländska inflyttare, och levde utan solljus, utan rinnande vatten, utan avlopp och med fisktranlampor. Arkeologiska fynd visar att människor bodde där nere till omkring 1860.

Sedan förseglades kamrarna och glömdes bort till 1985. Norrie Rowan får äran för att ha hittat dem; han och hans son tillbringade 1990-talet med att gräva ut hundratals ton skräp. Fynden var ingen skatt. Det var tusentals ostronskal, tidens billiga mat, tillsammans med lerpipor, knappar, trasiga medicinflaskor och barnleksaker. Det sista stannar kvar hos mig.

Två underjordar, och folk bokar fel

Det här är det fel jag ser oftast. Valven under South Bridge, som man går in i från Niddry Street-sidan, och valven på Blair Street kallas båda Edinburgh Vaults och ligger båda under samma brokomplex, men de är inte samma rum. Olika arrangörer har dem, du går in från olika gator, och en biljett till den ena tar dig inte in i den andra.

Blair Street har det lilla museet, föremålen du får hålla i, den korta filmen och ljudenheterna som låter dig höra guiden i ett stenrum. South Bridge-sidan har de största och mest långvariga spökturerna, i rum som med flit lämnats bara. Ingen är bättre. De besvarar olika frågor.

Close är något helt tredje

Real Mary King’s Close dras hela tiden in i det här samtalet, och det borde det inte. Det är en gata med hus från 1600-talet bevarade under Royal Mile vid City Chambers, delvis rivna och överbyggda i stället för att ha övergetts åt fukten. Den har sin egen arrangör, sina egna öppettider och sin egen biljett, och den ingår inte i någon tur på den här sidan. Den är också betydligt mer polerad, med rekonstruerade rum och scenografi. Vill du ha ett museum vill du ha Close. Vill du stå i ett tomt stenrum i mörkret vill du ha valven.

Hur en timme där nere faktiskt är

Du möts på Royal Mile, på 300 Lawnmarket vid den röda telefonkiosken eller vid Mercat Cross intill St Giles’. Först blir det en promenad genom grändarna, och det är där en bra guide förtjänar sitt arvode. Sedan en dörr, ett två fot högt steg vid ingången till South Bridge och en spiraltrappa ner med fler trappsteg inne. Golven kan vara blöta, och mobiltäckningen försvinner.

Under jord är det svalt och fuktigt, ungefär likadant i juli som i januari, och ljuset hålls dämpat med flit. Rummen är bara, vilket är det man inte blir varnad för: du lyssnar på någon som beskriver vad ett tegelrum rymde. När guiden är bra fylls rummet omkring dig. När guiden är sen och skriker över en svensexa är det en källare.

Hur du väljer mellan de sex

Börja med knäna, inte temat. Alla fem underjordiska turer har en spiraltrappa, så ingen av dem är utan trappsteg; om det utesluter dig håller sig stadsvandringen om häxor och historia på gatan hela vägen och är den högst betygsatta av de sex. Sedan åldersgränsen, som går från 5+ upp till strikt 18+ på den paranormala turen. Först därefter smaken: historia med föremål på historieturen på Blair Street, atmosfär och en drink vid levande ljus på kvällsturen med whisky, kyrkogård såväl som valv på kyrkogårdsturen, eller den kortaste och mest bokade rutten på huvudturen under South Bridge.

Två praktiska saker att avsluta med. Boka tidigare för en fredags- eller lördagskväll än för en tisdagseftermiddag, och ännu tidigare under augusti. Och läs vad listningen säger om teater innan du betalar: skillnaden mellan historia med skämt och någon som hoppar fram mot dig är ett arrangörsbeslut, tydligt utskrivet, och avgör om du kommer upp igen nöjd eller irriterad. Alla sex, jämförda.

Redo att gå ner?

Den mest bokade av de sex är promenaden på en timme under South Bridge. Om du hellre vill ha museet, föremålen och ljudenheterna, läs vad valven på Blair Street är, och om trappor är problemet är tillgänglighetssidan den ärliga.

Vanliga frågor